Ni kan kalla mig Emmi

Jag sviker folk, det har jag märkt nu som först. Jag har varit blind eftersom jag själv har tänkt bort allting. Jag försökte bli en bättre människa. Jag var så trött på mig själv så jag tänkte att allt blir bättre om jag gör lite mer spontana saker. Tar en sak i taget osv. Men jag hade fel. Som vanligt. Jag är så himla besviken på mig själv just nu. Helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig ner och dö för jag orkar inte mer. Jag orkar inte bli besviken på folk, på mig själv och jag orkar inte svika folk som jag bryr mig om. Men på senare tid har inte många visat att dem funnits där för mig. Inte när det verkligen behövdes. Det är bara ett fåtal personer som gjort det. Och nu när dem behöver någon, då ska jag finnas där. Det känns som att jag alltid har hjälpt, lyssnat men inte fått något tillbaka. Kanske är det så, kanske har jag bara varit blind. Jag har alltid stött bort folk från mig och nu när jag försöker bättra mig skiter sig allt. 

Nog om mitt tråkiga inre liv. Jag var nyss ute och träffade en lagom nykter Heidi. Elin var där också. Det var trevligt att prata lite, ta en cigg och sådär. Men fruktansvärt kallt! Vi sa iallafall att jag skulle försöka komma till Vadstena om två veckor. Det ser jag fram emot. Festa lite med partypinglan.

Jag har stor lust att krypa ner hos mammi just nu och bara gråta, låta tårarna rinna. Få vara ett litet barn igen. Men jag står på benen och jag vägrar sjunka ner djupare på botten. Jag står kvar här och kämpar mot mig själv. Jag ska krypa ner i min säng, ensam. Dessutom ska jag låta bli att tänka. Jag ska sova. Jag ska se en film, utan att tänka, och sedan sova. Jag kanske kan vara stark för en kväll. Det brukar inte gå annars, när jag är ensam men någon gång borde det gå. Ensam är stark har jag hört. Let's find out. Sov gott.