i keep up the good part of me, if there is some
Du bryter ner mig till ett tomt ska med känslan av otillräcklighet. Ordet värdelös ekar inom mig.
Jag sitter i skolan och väntar innerligt på ett sms, ett svar men det kommer inget och jag borde kanske sluta vänta nu, det kommer inte komma något. Jag borde kanske lyssna, göra som jag har blivit tillsagd.
Vinden kommer att vända, allt kommer att bli bra igen.
tror du att ensamhet kan dölja vad du känner?
Det är komplicerat.
Over and out.
fuck you, and fuck her to
Gårdagen var inget vidare, eller natten kanske man ska säga. Den här dagen började inte bättre den heller. Jag står inte ut med detta, jag orkar inte rasa samman mer. Såfort jag börjar resa mig blir jag nersparkad igen, nu är jag på botten där jag hör hemma. Men jag förtjänar det antar jag. Nu ska jag ta kudden över ansiktet och hoppas att luften tar slut för en sekund så jag känner att jag lever, för jag börjar tveka faktiskt.
Have a nice life.
scream scream scream like me
i want to lay like this forever, until' the sky falls down over me
Jag sitter och lyssnar på en urgammal låt som väcker alldeles för många minnen. Minnen från 2008. Mina drömmar har varit konstiga på senaste tiden. Tiden går alldeles för fort, jag hinner inte med längre. Ibland vill jag bara spola tillbaka tiden och leva då, bara för en dag, bara för minnens skull.
Jag kan inte ta av det. Jag kan bara inte.
you're my angel. you're the only sunshine in my life. feels like heaven when you take me in your arms
ibland måste man vara stark, även när man är som svagast
Jag är trött som atten, och verkligheten börjar skölja över mig nu. Jag orkar inte med detta. Vart är allt positivt när man behöver det som mest? Jag kan inte dölja det för mig själv, jag saknar dig. Fast jag förnekar det, och trots allt som hänt lite väl plötsligt nu på senare. Livet är ett ganska tragiskt spel som drabbar alla, tyvärr. Det är dags att öppna ögonen. Jag är svag.
smile like you mean it
Hej, jag är inte på humör, hejdå
Klippa navelsträngen helt
Det slog mig just att mitt rum här hemma, inte längre är mitt rum och det kommer inte bli mitt rum igen heller. Jag börjar närma mig åldern att flytta ut, på riktigt. Jag bor ju, som ni vet, ensam i en lägenhet för tillfället, och jag har pratat om att flytta hem och göra om "mitt rum" men det kommer alltså inte bli av. Det som jag kommer göra är att tömma rummet här, inte göra om det med nya tapeter, nya möbler osv. Pappas kommentar var "kom du på det nu?" och ja, det gjorde jag faktiskt.
Jag kommer börja gråta om jag tänker på det, men det är onödiga kostnader att göra om här hemma när jag snart är 18år och planerna på att flytta till stan är ganska nära verkligheten. Jag är inte mogen nog att klippa navelsträngen helt, jag är bara ett barn! Jag älskar att bo hemma, och jag vill inte att huset ska sakna ett Emmirum. Mina saker. Ett stökigt rum med disk och kläder överallt.
Det här med att växa upp, mogna och planera sin framtid är inte enbart spännande och roligt, det är en ganska hemsk tanke och för mig väldigt sorglig. Jag har alltid stått mina föräldrar nära och familjen är något jag prioterar allra först. Man tänker inte på hur bra man har det förrän man tar nästa steg och därmed "förlorar" det.
Förlåt för att jag tjatar, men jag saknar mitt långa hår så förfärligt mycket. Jag skulle ge allt för att få det nununu! :(
min finaste, älskade
whatever we promise each other, we will break it. maybe it's not meant to be forever.
Jag är trött. Trött på att stå, trött på att gå. Mina ben är trötta, min rygg är trött och ändå finner min själ ingen ro till att vila. Mina ögon vill inte mer och ändå svider dem av trycket jag håller inne. Jag vet ju, långt inom mig vet jag ju hur det kommer att bli. Det gäller bara att inse det. Få det att passa in i min verklighet. Jag vill att det ska regna så ingen levande människa ser igenom mig och mina tårar. För snart, väldigt snart kommer de att falla likt som jag redan gjort.
Jag vill iallafall tillägga att Jesper är världens bästa och att jag saknar honom.
♥
think about me and remember i'm alone
Nu är jag 17år. Jag har firat mig tre gånger. Jag har varit på Öland Roots som för övrigt var min första festival och galet rolig. Jag har så gott som förlorat det som betyder mest i mitt liv. Jag är ganska nere, men ändå är jag så himla glad. Glad för att jag har levt livet och festat loss på Öland. Glad för att jag fått fina presenter. Ja, glad är jag nog.
Jag har lust att skriva. Jag har lust att fota. Jag har lust att klippa och klistra. Jag vill få ut mina känslor i bild och skrift. Men det går inte, för jag börjar nästan gråta av en låt till och med.
Jag kan knappt sova, jag är rädd att något ska hända innan vissa saker är lösta. Men ändå är jag glad, innerst inne är jag glad för livet är så fint trots allt. Jag tänker inte slösa min energi på människor och saker i onödan. Jag vill leva livet, men inte ensam.
Be cool, stay in school
Datorn är rensad. Jag kan nästan höra ekot från finder där "mitt liv" tagit plats i tio månader. Det är sjukt att jag inte kommer ha min MAC kvar efter måndag.
(Ni kanske inte visste att jag har hoppat av skolan och därför inte får behålla min dator eftersom det är en skoldator? Nu vet ni det iallafall.) Det var en jobbig känsla att tömma mapparna och försöka trycka på "
TÖM PAPPERSKORG"- knappen. Ingenting finns kvar, eller jo, på min stationära men inte här.
Mina val är inte så smarta, gör inte som jag. Stanna i skolan, det är viktigt.
Tankar kring mitt liv
Jag har legat och tänkt lite ett tag nu. Eller ganska mycket faktiskt. Dock har jag nog blivit mer vilseledd än klok av det. Jag har inte en aning om vad jag ska göra med mitt liv. Just nu är det ganska mörkt faktiskt. Jag går inte i skolan och jag har ingen skola att gå till efter sommaren som snart är här. Vem säger att jag kommer ha ett jobb i höst, bara för att jag har det nu? Jag kommer bara gå här, strosa runt i cirklar medan mina vänner blir vuxna och tar studenten. Jag själv är rädd för att bli vuxen. Kanske är det därför jag gör dessa förhastade val, i hopp om att vara barn ett tag till. Jag är också rädd för att förlora människor, därför låter jag sällan människor komma nära mig. Och märker jag att någon är nära att gå, försvinner jag innan. För att inte bli sårad.
Jag börjar så gott som aldrig att prata med någon. Kanske för att jag är rädd för att den inte vill vara en del av samtalet. Jag tycker heller inte att jag själv har något intressant att dela med mig utav, därför låter jag bli.
I det stora hela är jag nog en ganska tråkig och dyster person. Men jag kan nästan garantera att det bara är ytan. Men vad vet jag egentligen?
kan du se, hur jag ber om hopp? mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler
du sa att du älska' mig, sa att du har mig kär
ord är bara ord, och prata är något du kan
jag hör vad du säger, men jag undrar om du är sann.
kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och flernågon gång, någonstans
är jag över dig
har glömt allt, att du fanns
kommer att glömma
jag ska sluta drömma
♥
Det är sådana här kvällar som jag hatar. När jag ligger här och musiken tyst och försiktigt sjunger ut sina opassande men ändå så passande texter medan jag försöker sova. Texterna som får mig att tänka tillbaka, sakna och önska. Hur länge ska det nöta? Jag vill inte falla tillbaka, samtidigt som jag vill det. Men jag har insett att det bara var tomt snack så det bästa är att glömma. Jag ska glömma. Jag orkar inte med detta mer.
Nu ska jag verkligen försöka sova, god natt!
Långt hår
Nu börjar jag få riktigt ångest här. Jag har bläddrat igenom massor av bilder på mig, med långt hår. Åh herregud, jag måste få
riktig hårförlängning igen. Nu. Med. En. Gång. Fan. Det är inte lite ångest detta, nej jag kan knappt sitta still och ögonen börjar svida. Ska jag börja tjuta över mitt hår? Svar: nej. Men det känns så, och det är hemskt. Jag måste, och det nu.
Så sjukt fint ♥
Punkt punkt
Jag mår inget bra, varken psykiskt eller fysiskt. Jag vet inte vad som har slagit till i mig, men jag ser saker som jag har varit blind för innan. Det kan vara hallucinationer, om man kan ha sådant i det "inre"? Jag vet inte vad jag snackar om. Jag tänker lägga mig i sängen och kolla på OC nu iallafall, senare drar jag bort till lägenheten och sover där tror jag. Jag behöver lite tid för mig själv och därför kommer jag heller inte uppdatera mer förrän jag känner mig lite mer glad(?!), för som sagt, jag mår inget bra.
Sant eller falskt.
Jag är så trött på alla dessa vänner som alltid ska finnas där, som man kan lita på och som man tror kommer höra av sig. Det här lovet har varit det mest långtråkiga men även det som har lärt mig mest.
Människor är som djur, de kommer när dem själva vinner någonting på det. Det känns inte som att jag passar in i den värld jag lever i, att alltid se "behind the scene" och förstå hur allting egentligen ligger till är ingenting för mig, speciellt inte när det kommer till falskt eller sant. Dock är det väl dubbelmoral, för det är väl en självklarhet att man vill veta vart man har sina närmsta, men inte när man får reda på att allt bara har varit falskt, en tunn yta. Då vill man inte veta, då lever jag hellre i min lilla bubbla och tror att allt är som det alltid har varit.
Jag är trött på att bli sviken, jag är trött på att visa mitt jag när jag får ta den här smällen. Jag vill kunna lita på dem jag låter komma in i mitt liv, jag vill inte bli sårad. Det blir som att öppna ett sår och låta det vara öppet istället för att sätta ett plåster över, det svider.
Hela kvällen har jag legat i min säng och önskat att jag ska få flytta härifrån, långt bort. Allra helst till Kalifornien, där verkar allt så fint. Någonstans där jag kan få börja om, med nya människor och kanske, kanske skulle jag få slippa de falska människorna som nöter inom mig nu.
Det var allt för mig, god natt.
