Deprimerande inlägg, bäst att kolla vidare på OC
Jag vaknar upp ur en dimma nånstans av känslan att inget finns kvar.
Hur livet jag levde förlora sin klang, det minns jag ingenting av.
Jag sökte nånting, en förklaring på allt, som plåga min rastlösa själ.
Det enda jag hitta var andra på flykt, precis lika vilsna som jag.
Jag längtade bort, men jag kom bara hit. Jag vänder där vägen tar slut.
Ljus i mörkret
Dagens finaste är detta, ljuset i mörkret. Så himla fint, det gör mig så himla glad. Ett blombud kom till mig imorse och lämnade denna fina bukett.
Tack, my sunshine <3
"Snart, väldigt snart"
Vad är detta? Jag är nyfikes as hell, men vad finns det att göra?
Jag är fast hos min sovande bästimossi och kan inget göra härifrån.
STORT HJÄRTA PÅ ALLT JUST NU IALLAFALL! ♥
Jag är fast hos min sovande bästimossi och kan inget göra härifrån.
STORT HJÄRTA PÅ ALLT JUST NU IALLAFALL! ♥
Panikpanikpanik
God kväll på er!
Jag gick nyss ut för att ta en cigg, jag drog med mig Indra ut så hon skulle få kissa också, då hör jag massa konstiga ljud i mörkret, jag slår av glöden fort som atten och kutar in. Tur som jag har så står pappa i köket så jag drar med honom ner i pannrummet för att röka klart. Där hade mammi och pappa rensat så hela väggarna var helt tomma, vad ser jag? Jo en spindel, jag får panik och tycker mig se spindlar överallt, komma emot mig, instängd som jag var knuffade jag undan pappa och öppnar pannrumsdörren och kutar ut. Hela jag var/är på högvarv. Nu får jag panik för att jag verkligen vill träna också, jag måste det nu med en gång. Jag hatar när det blir såhär, jag kommer inte kunna somna inatt. Vad ska jag göra egentligen? Jag hatar sömnlösa nätter fyllda med panikångest. Jag hatar när ögonlocken är tunga som stenar men att inte kunna stänga dem. Jag hatar att vara så mörkrädd som jag är och inte kunna släcka lampan och somna som en normal unge, utan istället vara tvungen att starta en film på lagom volym och somna till, bara för att ha ljus och ljud omkring mig. Jag hatar att sängen är så stor att den rymmer en till när man ändå tvingas sova ensam.
Jag vill vara liten igen, utan massa dumma tankar och måsten, och istället få somna tätt intill mammi och känna mig sådär stark och trygg som jag gjorde då. ♥
Bilden blev fail, jag vet men jag orkar inte bry mig om era åsikter angående det.
Det är natt och jag är ensam. Dessa kvällar och nätter består oftast av mycket tankar.
Jag har skrivit ett inlägg, men jag vet inte om jag vågar lägga upp det just nu. Frågan är om jag ska våga stå för det jag känner, eller om jag ska lägga det bakom mig och gå vidare helt och hållet med mitt liv. Jag menar, jag har gått vidare, men det är natt och jag är ensam med mina tankar och känslor. Jag är ensam om att se mina felsteg för det är inte många andra som ser dem. Detta är inte första kvällen jag tänker på just detta. Faktum är att jag gör det nästan varje kväll, och många dagar varje vecka. Det är en lång tid kan jag ju försäkra er om.
ɯɐɹɟ o ʞɐq ɹǝu o ddn
Så skulle jag vilja säga att mitt liv är just nu..
Jag har gått den tuffa vägen
Jag har sumpat mina lägen
forever young, i want to be forever young
Jag har tänkt lite, eller en låt har tänkt åt mig. Det räcker med att säga rubrikens mening, i want to be forever young. Den unga kärleken och den fria känslan att kunna göra vad jag vill. Jag vill kunna testa mina gränser, upptäcka saker och göra spontana saker. Jag vet mycket väl att jag skulle kunna göra detta även när jag är vuxen, men problemet är att jag skulle ses som omogen då.
Jag vill kunna sova bort mina dagar, jag vill kunna vara vaken hela nätterna, jag vill kunna göra detta när och hur jag vill. Jag vill inte se min kropp rynkas och tyna bort i tidens rus. Jag vill inte sitta och skriva mitt testamente då jag vet att det är dags att grävas ner. Jag vill leva som ung, så jag citerar ännu en mening från denna låt, "Let us die young or let us live forever" Det kan ju inte bara vara jag som låter denna låt gå rakt in i hjärtat med en text som sätter sig på repeat i tankesystemet?
Extra fint när en OC-video gjorts med denna låt!
The OC tillhör ju trots allt min ungdom, dock kommer det alltid tillhöra mitt liv. ♥
Jag vill kunna sova bort mina dagar, jag vill kunna vara vaken hela nätterna, jag vill kunna göra detta när och hur jag vill. Jag vill inte se min kropp rynkas och tyna bort i tidens rus. Jag vill inte sitta och skriva mitt testamente då jag vet att det är dags att grävas ner. Jag vill leva som ung, så jag citerar ännu en mening från denna låt, "Let us die young or let us live forever" Det kan ju inte bara vara jag som låter denna låt gå rakt in i hjärtat med en text som sätter sig på repeat i tankesystemet?
Extra fint när en OC-video gjorts med denna låt!
The OC tillhör ju trots allt min ungdom, dock kommer det alltid tillhöra mitt liv. ♥
..
Jag svär, jag fattar inte vart hon finner styrkan
Jag är så svag, jag är så rädd i mitt lilla hörn
Jag ber en bön för jag vill inte att du ska dö.-.
Rysningar i hela kroppen.. Jag kunde inte göra något åt det, och det gjorde ont, överallt i hela mig.
Jag vill inte ha det såhär längre, det skadar mer än vad jag själv trodde.
Jag vill inte ha det såhär längre, det skadar mer än vad jag själv trodde.
Jag saknar Moa!
Jag saknar Moa, fast hon kommer hem snart, dock känns det som att jag inte kommer få träffa henne förrän två-tre veckor efter att hon kommit hem, tyvärr.. Jag saknar då jag och hon alltid var med varandra, hela sommaren.. Det var den bästa sommaren faktiskt. Sitta på hennes altan, spela, prata och röka. Åka till Vånga, festa, bada osv.. Jag saknar henne och allt vi hade och allt vi delade. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, min bästa vän. Men även om vi inte träffas så mycket längre så kommer hon alltid att vara min bästa vän. Jag har aldrig kommit en person så nära på så kort tid, jag har aldrig litat så mycket på en person på så kort tid. Och jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjort med henne. Faktiskt så har jag inte heller haft så ont i magen som jag alltid hade med henne. Vi åt alltid chips och dip och jag kan inte äta chips för jag får så sjukt ont i magen, sådär ont så jag bara vill ta livet av mig, haha! Och nu är hon 12timmar ifrån mig, det känns helt sjukt men jag är så glad för hennes skull, ingen förtjänar en lång varm resa mer än Moa!
När hon kommer hem ska jag tvinga henne att vara med mig och berätta allt, visa bilder och bara vara nivet. Hon har ta mig fan inget val, haha!
När hon kommer hem ska jag tvinga henne att vara med mig och berätta allt, visa bilder och bara vara nivet. Hon har ta mig fan inget val, haha!
Jag minns det för väl
Jag har suttit och läst lite gamla inlägg nu, mest för att se hur mitt skrivande osv har förändrats sen dess..
Men eftersom bloggen handlar om mitt liv så kom jag ju till delar som jag faktiskt mer eller mindre lyckats radera ur mitt "medvetande minne" (alltså det jag tänker ofta på) Men nu drog jag upp det där och jag minns så himla väl, känslorna- både de där otroligt lyckliga stunderna och dem stunderna jag bara ville dö. Jag minns telefonsamtalet och hur allting blev så fel.. Jag minns hur min värld rasade samman bara sådär. Jag minns och jag minns det för väl. Jag vill inte minnas rösterna, färgerna, känslorna, blickarna, minerna, rörelserna, varje andetag som togs, tystnaden, skratten, den sköra rösten, övertygelsen, lögnerna, sanningen, varje ord som yttrades, mörkret, ljuset, personerna, hatet, vänskapen, kärleken, saknaden.. Jag vill inte inte inte inte minnas det där!
Jag menar come on Emmi vafan! Det var länge sen och det handlar om en kort period. Det är ett kapitel ur livet, det är historia nu. Men det är svårt att låta bli att minnas när det är mot ens vilja.. Och jag kan inte annat än att erkänna att det som fanns i mitt liv en gång är saknat, eftersom det lämnade ett tomrum efter sig..
Men eftersom bloggen handlar om mitt liv så kom jag ju till delar som jag faktiskt mer eller mindre lyckats radera ur mitt "medvetande minne" (alltså det jag tänker ofta på) Men nu drog jag upp det där och jag minns så himla väl, känslorna- både de där otroligt lyckliga stunderna och dem stunderna jag bara ville dö. Jag minns telefonsamtalet och hur allting blev så fel.. Jag minns hur min värld rasade samman bara sådär. Jag minns och jag minns det för väl. Jag vill inte minnas rösterna, färgerna, känslorna, blickarna, minerna, rörelserna, varje andetag som togs, tystnaden, skratten, den sköra rösten, övertygelsen, lögnerna, sanningen, varje ord som yttrades, mörkret, ljuset, personerna, hatet, vänskapen, kärleken, saknaden.. Jag vill inte inte inte inte minnas det där!
Jag menar come on Emmi vafan! Det var länge sen och det handlar om en kort period. Det är ett kapitel ur livet, det är historia nu. Men det är svårt att låta bli att minnas när det är mot ens vilja.. Och jag kan inte annat än att erkänna att det som fanns i mitt liv en gång är saknat, eftersom det lämnade ett tomrum efter sig..
Betydelsefullt
Har ni eller har ni haft någonting som betyder jättemycket för er? En pryl, ett smycke, ett klädesplagg eller vad som helst?
Jag har det! I julklapp fick jag ett armband av Moa som ni vet, ett jättefint armband som jag använder hela tiden. Det betyder galet mycket för mig, inte för att det är jättefint (för det är det verkligen!) utan för att det är från Moa. Och jag har lovat mig själv att bära det varje dag tills Moa kommer hem ifrån Thailand, det ska ge mig tur, och Moa, så det inte händer något och så hon får en underbar resa.
Jag trodde att jag hade tappat det ute när jag skulle ta av det förut, för det var inte på min handled då. Jag sprang runt överallt och letade först, sen försökte jag få tag på pappa så han skulle följa med mig ut och leta. Så när han inte svarade så skulle jag lyfta upp något från sängen och där låg det, jag blev så lättad så jag blev helt torr i halsen, sprang ut och drack ett glas vatten, haha helt sjukt!
Jag saknar Moa jättemycket och tanken på att jag inte kan smsa henne eftersom hennes mobil är hemma i Sverige får mig nästan att börja gråta, haha! Ae lilla pruttmos borde komma hem nu! <3
Jag har det! I julklapp fick jag ett armband av Moa som ni vet, ett jättefint armband som jag använder hela tiden. Det betyder galet mycket för mig, inte för att det är jättefint (för det är det verkligen!) utan för att det är från Moa. Och jag har lovat mig själv att bära det varje dag tills Moa kommer hem ifrån Thailand, det ska ge mig tur, och Moa, så det inte händer något och så hon får en underbar resa.
Jag trodde att jag hade tappat det ute när jag skulle ta av det förut, för det var inte på min handled då. Jag sprang runt överallt och letade först, sen försökte jag få tag på pappa så han skulle följa med mig ut och leta. Så när han inte svarade så skulle jag lyfta upp något från sängen och där låg det, jag blev så lättad så jag blev helt torr i halsen, sprang ut och drack ett glas vatten, haha helt sjukt!
Jag saknar Moa jättemycket och tanken på att jag inte kan smsa henne eftersom hennes mobil är hemma i Sverige får mig nästan att börja gråta, haha! Ae lilla pruttmos borde komma hem nu! <3
Varför börjar minnet av farmor blekna?
Jag har alltid kommit ihåg farmor, exakt hur hon såg ut, vad hon gjorde och hur hon var. Nu minns jag så gott som bara hennes doft, jag kan bli påmind av den ibland. Hon luktade alltid så gott, hon var alltid så vacker och glad.
Jag saknar min farmor. Jag saknar Roffa också. Jag förstår inte hur han bara kunde sticka och lämna oss efter alla år vi känt honom. Jag har aldrig riktigt känt min farfar eftersom han dog när jag var så liten. Roffa fick ersätta den platsen och sen stack han bara till en ny tant. Jag blir så förbannad på honom. Farmor då, var hon inte betydelsefull nog att sörja lite..?
Jag stängde in mig i mitt rum när hon låg på sjukhuset, jag grät för mig själv. Mamma fick tvinga med mig till sjukhuset, jag ville inte se henne så förstörd och livlös med massa maskiner runt om sig. Hon var ju ändå inte vaken, hon vaknde ju aldrig igen. Hon var inte gammal nog att dö.
Jag minns att jag inte grät på hennes begravning, ingen fick röra mig eller säga något till mig. Jag stängde in alla mina känslor i mig själv.
Idag vet jag att hon har det bra, även fast jag vill att hon ska finnas här.
Nu minns jag knappt hur hon såg ut, bara om jag ser bilder på henne. Hur kan ett minne av världens vackraste och underbaraste farmor försvinna?
Jag har några starka minnen kvar från hennes tid här på jorden;
♥ Jag minns t.ex när jag var hemma hos henne och vi lekte frisör och Roffa och farmors gosedjurskaniner fick vara kunder. Vi satte på honom stora peruker och fixa honom, och likadant med kaninerna.
♥ Jag minns att farmors två kaniner som satt på sängen alltid fick nya rosetter till olika högtider.
♥ Jag minns när jag skulle sova hos henne och Roffa men inte vågade sent på natten.
♥ Jag minns att jag faktiskt åt upp hennes lepsyl som luktade vanilj när jag inte kunde sova.
♥ Jag minns när jag råkade komma emot hennes arm som hon hade ont i och hur ledsen och generad jag blev då..
♥ Jag minns hennes katter, Sara och Sessan som jag hjälpte till att döpa.
♥ Jag minns när hon tappade sin fotlänk i avloppet och hur upprörd hon blev.
Jag saknar min farmor. Jag saknar Roffa också. Jag förstår inte hur han bara kunde sticka och lämna oss efter alla år vi känt honom. Jag har aldrig riktigt känt min farfar eftersom han dog när jag var så liten. Roffa fick ersätta den platsen och sen stack han bara till en ny tant. Jag blir så förbannad på honom. Farmor då, var hon inte betydelsefull nog att sörja lite..?
Jag stängde in mig i mitt rum när hon låg på sjukhuset, jag grät för mig själv. Mamma fick tvinga med mig till sjukhuset, jag ville inte se henne så förstörd och livlös med massa maskiner runt om sig. Hon var ju ändå inte vaken, hon vaknde ju aldrig igen. Hon var inte gammal nog att dö.
Jag minns att jag skulle bada hos mormor den kvällen vi fick reda på det. Jag låste in mig och sjönk ner, gråtandes. Mormor blev orolig minns jag, som att jag skulle ta livet av mig. Hon knackade på dörren och frågade om allt var okej, när jag inte svarade kunde jag höra hennes oroliga röst upprepa mitt namn, gång på gång tills jag till slut svarade.
Jag minns att jag inte grät på hennes begravning, ingen fick röra mig eller säga något till mig. Jag stängde in alla mina känslor i mig själv.
Efter begravningen fick jag så dåligt samvete, "farmor kanske tror att jag inte är ledsen" tänkte jag. Men efter något år insåg jag att om hon kunde se mig då så kunde hon nog se mig alla andra dagar också. Och hon kunde nog se hur mycket jag kämpade med att hålla tårarna tillbaka under begravningen.
Idag vet jag att hon har det bra, även fast jag vill att hon ska finnas här.
Jag tror att pappa behöver henne, jag har sett hur han reagerar när man pratar om det. Han visar det inte tydligt men jag vet hur mycket han saknar henne. Det hör jag när han pratar om sin barndom, alla bus han gjorde mot sin bror och när han kommer till "så satt jag under bordet och väntade på.. mamma"
Detta var inte roligt för er att läsa, men jag var tvungen att skriva ut det. Jag saknar farmor och om jag hade en enda önskan så skulle jag önska tillbaka henne. Krama henne och berätta om tiden hon har missat. Jag skulle avsluta samtalet med "man vet inte vad man har förrän man har förlorat det" för det är precis så, vi behöver visa mer kärlek och ta hand om människorna vi älskar för ett liv kan ta slut redan imorgon.
Sovtime
Jag har haft en toppenkväll, och jag ville helst av allt bara ligga kvar där i soffan, prata och skratta med dessa underbara flickor!
Men nu känner jag att klockan tickar på och det är dags att sova snart.. men en sak hindrar mig..
Har ni någonsin känt sådär att ni inte vill gå och lägga er ensamma? Att ni vill ha någon där brevid, krama om, känna närheten från en annan människa? Någon man älskar, som är den första man vill se när man vaknar, som håller om en hela natten och älskar en tillbaka..
Så är det för mig ikväll.. Men anyway, dags att sluta drömma, det är bara att krypa ner och inte tänka så mycket så somnar jag väl snart.
God natt!
Men nu känner jag att klockan tickar på och det är dags att sova snart.. men en sak hindrar mig..
Har ni någonsin känt sådär att ni inte vill gå och lägga er ensamma? Att ni vill ha någon där brevid, krama om, känna närheten från en annan människa? Någon man älskar, som är den första man vill se när man vaknar, som håller om en hela natten och älskar en tillbaka..
Så är det för mig ikväll.. Men anyway, dags att sluta drömma, det är bara att krypa ner och inte tänka så mycket så somnar jag väl snart.
God natt!
Ibland måste man vara stark, även när man är som svagast.
En ny dag i december, julen närmar sig och alla är glada. Alla utom jag. Helt ensam vandrar jag runt, drar på ett leénde för att inte visa hur svag och sorgsen jag egentligen är. Alla sömnlösa nätter, alla tårar som fälls under natten när ingen kan se, det finns inga bevis. Det finns ingen som kan visa världen, inte ens jag själv.
Jag läste en sak som en annan hade skrivit; jag älskar dem där första 10 sekunderna när man vaknar, innan man inser hur det egentligen är, innan jag tänker på dig.
Den känslan vill jag behålla, men det går inte. Den är för stor för att handskas med, eller för liten för att fånga.
Jag vaknar upp från mardröm efter mardröm, skakandes och rädd. Jag är så feg, jag borde inte få finnas. Varför ska det finnas svaga människor som jag? Varför kan inte jag få vara stark och ta mig härifrån? Varför kan min lycka aldrig få stanna? Så många frågor, så få svar.
JAG SAKNAR ER, bara så ni vet
Dålig kvalité på bilderna men jag orkar inte sitta och göra om alla bilder, mina vänner är fina som dem är.
Iste och tankar
Ibland funderar jag på att lägga ner bloggen. Jag känner ofta nu att jag inte har någon ork, ingenting av det jag skriver intresserar eller fängslar någon. Men samtidigt känns bloggen som ett hjälpmedel för mig, jag kan skriva av mig och fokusera på någonting annat än min vardag.
Någonting som faktiskt fängslade mig idag, det var förut runt åtta då jag var på ett ställe och träffade två personer jag inte träffat på väldigt länge. Jag satt och bara tittade, tänkte utan att säga ett ord. Jag saknar det och när vi bara stod där kunde jag inte undgå att lägga märke till hur mycket en person betyder för mig och hur dystert det är att allt är förändrat nu. Känslorna lever kvar och jag önskar att jag kunde göra någonting åt det.
För övrigt så mår jag inte så himla bra. Mamma tror hon en sak, jag undviker själva tanken på det. Vi får se.
Mycket tankar, mycket känslor på en och samma gång
Vad hände med mitt liv och det jag levde för?
Jag tog ett felsteg och försökte febrilt att rätta till det. När jag väl lyckades och allting såg ljust ut tog en annan ett felsteg som drabbade mig. Det var ingenting jag kunde rätta till. Lågan som brann inom mig slocknade och jag blev inlåst i mitt eget liv med en fråga som går på repeat i mitt huvud; vad hände med mitt liv, vad gjorde jag som var så fel? Jag kan inte få något svar och jag kan inte fråga någon för jag skulle inte få något svar.
Jag kan inte andas här längre, jag ser ingen mening med att leva mitt liv. Friheten togs ifrån mig, jag blev bestulen på mitt eget liv.
Jag vill bara kunna ställa allt tillrätta, ändra på några små detaljer och börja leva igen. Men kanske är det bäst att bara inse att jag gick av mitt spår och att jag nu måste hitta en ny väg att gå. Frågan är bara vilken..
En lista om Emmis dag, hej
Dagens humör: Glad men lättirriterad
Dagens mående: T r ö t t
Dagens borde: Plugga, men det kommer jag inte orka
Dagens frisyr: Platt, lite volym och en hårnål på sidan för att hålla bort luggen
Dagens klädsel: Vit stickad tröja, jeans, Fred Perry skor och stor vinterjacka, inkl. smycken
Dagens planer: Skolan, träffa Moa en stund, hem och sova
Dagens vill ha: Helg
Dagens längtan: Helgen
Dagens roligaste: Jadu, knäckemacke-konversationen imorse
Dagens tråkigaste: Stylingen
Dagens tidning: Extra Östergötland (horoskop + serier, Kalle och Hobbe gör min dag)
Dagens låt: Bad day
HELVETES JÄVLA ¤#%/(&&¤¤?!?!?"!()!!!!
Fan jag tänker fan aldrig mer kolla på äckelidol! Hur fan kan man rösta ut världens bästa RABIH?!
Idol är slut för min del nu! Jävla skit, jag kommer fan börja tjuta! Hur tänker svenska folket?! :(
