Ni kan kalla mig Emmi

 

Träningen är det som alltid har fått mig att må bra, den har inte bara gjort mig fysiskt starkt utan också psykiskt. Jag är så väl medveten om alla fördelar träningen ger mig men ändå är det något av det som blivit mest ångestladdat i min vardag. Det var bland det första jag plockade bort i min nedåtgående spiral i början av min isolering då depressionen omedvetet smög sig på. Min psykolog som jag går hos pratar mycket om detta och motiverar mig till att ta tag i träningen igen och ger mig hemläxor där träningen är inblandad. Hittills har jag varit på gymmet noll gånger den senaste tiden, men jag ska ta mig dit, imorgon. Jag ska låta vikterna lyfta mig dubbelt så mycket som jag lyfter dem. På bilderna ovan var jag så otroligt stolt över hur långt jag hade kommit, vad jag lyckats åstadkomma och hur bra jag faktiskt mådde. 

 

Tidigare har jag alltid haft olika träningsprofiler som inspiration, men vet ni vad, den här gången låter jag mig själv vara det. För tjejen på bilden var genuint lycklig, glad, motiverad och älskade träningen. Jag ska låta henne komma fram igen, jag ska bli hon igen. 

 

Även fast det är tufft, och jag är medveten om att vägen tillbaka kommer vara lång så vet jag också att träningen är nr. 1 på den vägen; det är där vägen tillbaka börjar. Det sociala samspelet, att tackla ensamheten och allt därpå kommer på tur. Ett steg i taget för att inte locka fram ytterligare prestationsångest. 

 

Jag börjar jobba nästa vecka och jag är livrädd. Samtidigt som jag är så himla förväntansfull- kanske är det en bra början att få tillbaka mitt sociala samspel igen. Kanske går det åt skogen, men då är det så. Jag ska må bra igen och då måste jag utsätta mig själv för situationer som min kropp och hjärna antyder är farligt. Psykisk ohälsa kan slänga sig i väggen.