Ni kan kalla mig Emmi

 

Ibland kan man bara få för sig att man saknar den där lilla kulan. Jag vet att jag kände av det ganska snart efter graviditeten men sen dess har jag inte riktigt känt saknaden på det sättet. Men nu de senaste veckorna har jag faktiskt börjat sakna den lite. Jag vet inte om det beror på att Millie börjar bli så stor, många runt mig får barn nr. 2 och även 3, eller om det bara är årstiden som gör det.

 

Jag minns inte så jättemycket från min graviditet om jag ska vara ärlig. Jag minns att det var rätt turbulent, och att jag i mitten av graviditeten mådde väldigt psykiskt dåligt pga att vi inte visste om det var ett friskt barn som låg i min mage eller om det var ett barn som skulle födas med en sjukdom. 
För övrigt mådde jag nog rätt bra tror jag (?). Jag var trött i början, kräktes kanske två-tre gånger bara och hade väldigt mycket energi ända fram tills värkarna sattes igång. 

 

Jag saknar främst att hålla/klappa på magen och känna sparkarna, funderingarna kring hur jag skulle bli som mamma, hur mitt barn skulle se ut, vara och bli. Alla frågor som ingen kunde ge mig svar på. Spekulationer kring kön, namn, förlossning och som sagt, hur jag skulle bli som förälder. 

 

Jag var ju rätt ung, hade ingen direkt ordning på mig. Jag var slarvig och naiv då. Men jag växte in i min blivande roll för varje vecka som gick och se, det gick ju rätt bra ändå, haha. Jag är ju absolut inte samma tjej som då, och tur är väl det! 

 

Men tillbaka till ämnet, min lilla mage, som bar på en så otroligt fin unge, den saknar jag lite. Jag önskar att jag hade tagit mer vara på både graviditeten och den första tiden.