Ni kan kalla mig Emmi

 

Men hallå, jag har haft min blogg i tio år. Grattis till oss! Vilka resor, vilka minnen, vilka år. Blir lite besviken på mig själv som haft så långa pauser här de senaste åren. Tänk vad roligt det hade varit om mina senaste 10år hade varit nedskrivna, fotograferade och dokumenterade här. Wow, vad häftigt det hade varit att se tillbaka på. Tur att jag har varit relativt duktig på uppdateringen en gång i tiden iallafall. Och tack blogg.se som bevarat min blogg under alla dessa år. ♥

 

 

 

 

Året började så obeskrivligt bra; jag var nyutbildad undersköterska med inriktning psykiatri, jag hade överlevt ett helvetes 2017 och var så redo för 2018. Jag var lycklig. Otroligt lycklig. Och förväntansfull. Jag visste att detta skulle bli året då jag skulle må bra, bli klar med mina resterande studier, träna och sköta kosten, få jobba inom psykiatrin och jag delade mitt liv med min stora kärlek. 

 

Dagen innan alla hjärtans dag reste jag till Barcelona där vi spenderade några helt fantastiska dagar tillsammans. Jag pluggade på, intensivt och i rasande fart- blev klar med naturkunskap, matte 1b, svenska 1 och 2, engelska 5 och 6, samhällskunskap och religion. Sommaren bjöd på ett helt fantastiskt väder och jag jobbade på två dagliga verksamheter där jag älskade mina deltagare och hade en kollega som gjorde hela mitt sommarvik toppen. Jag började dock märka av mitt mående mer och mer, kände en konstant stress och press, sa ifrån om saker som jag annars hade tackat ja till, började märka av trycket i bröstet, tårarna som brände out of nowhere, humöret dalade men jag hade också toppar där jag njöt något otroligt av livet. Jag fyllde 25 och hade faktiskt ingen direkt åldersnoja. Hösten kom, mitt vik tog slut, skolan skulle börja och jag hade skrivit in mig på en körskola där jag skulle gå en intensivutbildning på två veckor. Mitt förhållande tog slut hastigt trots att jag vetat om det halva sommaren, jag tog inte hand om mig själv så det blev en höst i sjukdomens klor. När jag nu var ensam märkte jag av mitt mående allt mer, och trots att kroppen började säga ifrån så varvade jag aldrig ner- stängde istället in mig och pluggade 8-22 varje dag med knappa avbrott. Avslutade engelska 7, svenska 3 och historian på fem veckor med goda resultat och hade nu bara matte 2b kvar. Körkortet satt direkt efter dessa två veckor och jag var så stolt över mig själv, men jag kunde inte förstå varför jag inte blev lyckligare på längre sikt, det var bara en tillfällig lycka där och då. Jag köpte en bil som jag sålde lika fort, avslutade matte 2b och fick besked om att jag hade ett dagtidsjobb till våren. Saker löste sig, men måendet bara fortsatta dala ner i rasande fart.

 

Mina tankar om att livet kanske inte är så fint som jag tidigare målat upp började komma med allt mer jämna mellanrum och till slut beslutade jag mig för att söka hjälp. Jag förstod någonstans att jag inte skulle klara detta på egen hand, jag behövde hjälp att resa mig upp. Fick en läkarkontakt och en psykologkontakt som arbetar med KBT. Ångestdämpande och en förklaring till mitt mående; isolering, konstant stress och en alldeles för tung ryggsäck i bagaget. Dagen innan nyår fick jag ett tjugotal ångestattacker; jag insåg någonstans hur mycket som förändrats på ett år, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Rädd för alkohol och vad den skulle göra med mitt mående, rädd för att träffa för mycket folk och rädd för att bryta ihop. På tolvslaget på nyårsafton satt jag på ett hustak i Haga, såg ut över Norrköping och mådde faktiskt ganska bra för stunden trots att många tankar ekade i huvudet. Jag var så tacksam för människorna runt mig där och då och tacksam över att jag fick tillbringa nyårsafton med dem trots mjukiskläder och ångest. 

 

Så var vi här; 2019. Hej. Det är alltså nu jag ska påbörja ett helt nytt kapitel på helt blanka blad. Låt det bli en bra historia att minnas, ett bra år, vägen till ett bättre liv. 2019, trots att jag tvivlar på mycket i mitt liv så tror jag på dig.

 

Long time no see. Jag har haft lite förakt mot min egen blogg, den innehåller så mycket minnen, främst de senaste inläggen. Det har gått två år sedan Robin försvann, och det var då jag loggade in senast för att få ur mig mina känslor, tankar och min sorg. Två år har gått otroligt snabbt och mycket har hänt sedan dess. Det är alltså strax över två år sedan jag tog emot samtalet som fick min värld att rasa och det har varit en lång resa att ta sig igenom. Jag är tacksam för människorna som jag hade i mitt liv under den berg- och dalbanan som väntade efter Robins bortgång. Några är kvar, andra inte. En betydelsefull person som fanns där för mig under den tiden har lämnat mig med ett krossat hjärta, men jag vill tro att han kom in i mitt liv för att hjälpa mig ta mig igenom mitt livs värsta resa. Och det gjorde han. Kanske är det så att vi blir sända änglar att beskydda oss när en fasansfull tid väntar, jag vill tro det iallafall. Och han var min ängel under den här tiden, han hjälpte mig att resa mig upp och sorgen kompletterades med förälskelse. 

 

Men efter två år så försvann även han, inte från jorden men från Norrköping, från mitt liv. Ytterligare en resa av sorg och saknad startade och jag måste erkänna att jag inte har hanterat den särskilt bra. Egentligen började allt direkt efter Robins bortgång; jag gick in i mig själv och fokuserade på allt jag behövde göra, inte på saker som gör mig glad. Men mitt i allt det dåliga så står jag ändå här med avklarade studier- redo att vidareutbilda mig och jag har äntligen fått mitt körkort. Problemet är bara att de ytliga sakerna inte gjort mig särskilt lycklig, snarare har intensiviteten isolerat mig och tömt mig på allt som var jag. Och nu, utan den enda livsglädjen jag hade så har jag inte mycket kvar. Där är jag nu, en lång resa tillbaka väntar, en resa där jag ska hitta mig själv och allt som var jag igen. Men vem var jag innan Robin försvann, innan isoleringen, innan Honom? 

 

Psykisk ohälsa är den värsta av sjukdomar. Jag hatar min depression, jag hatar min ångest, min prestationsångest och mina dumma tankar. Jag har bevittnat känslan av att genuint inte vilja leva mer, att bara vilja ge upp. Men jag kämpar på, varje dag. För jag vet ju att den Emmi jag alltid har varit älskar livet och vill inte missa en sekund av det. 

 

Jag har låst in allt jag känner, levt som i en bubbla, i mitt tempel. Jag har försökt att inte tänka på det, försökt att undvika ensamheten. För så fort jag inser att det bara är jag och dessa fyra väggar så kommer allt över mig, och det är så skrämmande hur allt kan bli så påtagligt och verkligt i den sekunden.

 

Att välja ut begravningsblommorna, texten till kortet och behöva inse att det är över, att han är borta gjorde så fruktansvärt ont. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Och att på det behöva förbereda sig på att livet börjar imorgon, att jag kommer bli tvungen att hantera vardagen igen gör mig panikslagen. Jag vet inte om jag är redo för det. 

 

Robins sista ord i telefonen senast vi pratade, "Emmi, jag saknar dig", ekar i mitt huvud. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär. Det var inte långt innan han försvann som vi pratade, grät tillsammans och peppade varandra till hur bra saker skulle lösa sig för oss båda. Vi peppade varandra på exakt det sättet som vi gjort under alla år. Det gör så ont, det här är inte rättvist. Han ska vara här, och det ska vara en självklarhet att springa på honom då och då. Han skulle aldrig försvinna. Aldrig.

 

Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Du fattas mig, vem ska jag nu finna trygghet hos?

 

 

 

 

Den senaste tiden har varit hemsk. Ångesten är här och den försvinner inte ens när jag sover. 
Inatt låg jag vaken alldeles för länge, det är den värsta natten jag någonsin varit med om tror jag. Bortsett från när mitt hjärta gick i miljoner delar för några år sedan.

Jag kunde inte somna, vred och vände på mig, tills tårarna strömmade ner, dödsångest. Jag är rädd för att dö, att missa Millies uppväxt och inte finnas där för henne hela hennes liv. Jag lyckades lugna ner mig och somna men bara några timmar senare vaknade jag av hjärtklappning, det kändes som att hjärtat skulle explodera, ansiktet var dränkt i tårar och jag kunde inte andas. Kanske drömde jag en mardröm, det har jag gjort varje natt de senaste veckorna, men inatt minns jag inte om jag drömde alls. Jag minns bara hur ont det gjorde. Panikångest kanske? 

 

Idag har jag haft världens sämsta dag, jag borde ha pluggat till ett prov imorgon, men jag kan inte. Jag har öppnat boken och samma sida har legat uppslagen hela dagen. Jag fällde ihop den nu, för jag kommer inte kolla i den. Myrkrypningar i kroppen, den här natten kommer bli minst lika hemsk. Jag vill gråta av bara tanken, men jag vill ju inte gråta. Jag är inte ledsen, jag är ingenting. 

 

Jag avundas de som är lyckliga. Jag är lycklig, jag har världens finaste dotter, ett fint hem och mat på bordet varje dag. Ändå är det såhär. Som att jag är ensammast i världen, omringad av fasader. Jag vet att jag har människor som bryr sig om mig, men just i dessa stunder så känns det som att ingen vill veta av mig. Jag känner mig äcklig. Hemsk. Ful. Utanför. Ensam, jag känner mig så brutalt ensam.

 

God morgon, eller god förmiddag! Jag vaknade runt nio imorse och klev då upp och åt frukost till ett avsnitt av Pretty Little Liars. (PLL)

Jag började titta på det i torsdags och nu är jag helt fast, så himla bra serie- om ni inte har sett den, gör det! 

 

Jag har nyss plattat håret, dammsugit och diskat så jag ska slå mig ner i soffan och titta på ännu ett avsnitt innan det är dags för en pw i blåsten.

Både i torsdags och igår var jag på gymmet, som jag saknat det. Gick in och verkligen puschade mig själv tills det bokstavligen rann om mig, haha usch! Det är sådan kick och en så fantastiskt bra känsla i hela kroppen. Magen värker lite efter mördarpasset igår så idag får kroppen vila så kör jag ett pass imorgonbitti istället. Jag känner mig väl förberedd inför skolstart och rutiner så nu gör det ingenting med höst ändå, tvärtom faktiskt. Nu när jag återupptagit träningen och hittat en bra serie så ser jag faktiskt lite fram emot det.

 

Nog pratat om träning och serier. I förrgår kunde jag för första gången på länge ha smink igen utan att ansiktet svällde och gjorde ont. Ä N T L I G E N. Min hy börjar må bra och läkarna har sagt åt mig att komma direkt nästa gång det kommer tillbaka så det känns lugnande. Efter två års tid kommer jag äntligen få den hjälp jag bönat och bett om!

 

Mina syskon kom hit igår för övernattning och de bestämde sig för att stanna ytterligare en natt. Vi gick två långa promenader igår, bakade och spelade kort. Det blir en näst intill likadan dag idag, bara det att Millie ska åka till sin faster ikväll och inte kommer hem igen förrän på söndag. Jag får alltid lika ont i magen när hon ska åka, jag får typ som seperationsångest och saknar henne alldeles för mycket. 

 

Jag har nyss duschat och ska strax ta tag i att torka håret innan det är dags för lunch. Vad helgen har att erbjdua återstår att se, inte speciellt van vid att vara barnledig.. men jag ska verkligen passa på att storstäda och rensa garderober. Och såklart unna mig ett pass eller två på gymmet nu innan det drar igång på allvar.

När skolan börjar är det dags för rutiner och disciplin, nästa sommar ska jag banne mig inte skämmas för min kropp! 

 

Sommaren börjar sorgligt nog lida mot sitt slut vilket märks på vädret, temperaturen har sjunkit från 30+ till ca. 19-22.. Hösten är såklart mysig den med, mörkare kvällar, långpromenader utan att svettas ihjäl, kusliga poddar och varmare nyanser på kläderna. Kängor, stickat och halsdukar. Tända ljus och serier. Fast vad är då detta mot en skön sommar? Med hösten kommer även regn och rusk och sedan en lång, kall vinter.

 

Vad har vi styrt med sedan senast då? Nästan ingenting faktiskt. Promenader, Ronja och Stockholmsbesök bara. Imorgon ska vi på Skänninge marknad med min mamma, mormor och Lasse. Det är ett av årets höjdpunkter, bara strosa runt och kika i alla olika marknadsstånd. Jag verkligen älskar sådant!

 

Igårkväll gick jag och Millie runt strömmen, fångade pokémons och pratade. På vägen hem stannade vi på Ica och köpte med oss lite godis och hade sedan myskväll och tittade på Big Hero 6 innan vi båda somnade. 

Hon har blivit så stor och klok min lilla tjej, hon kan diskutera saker på en så djup nivå och skoja om allt. Hon har verkligen världens största hjärta som jag ibland undrar hur det ens får plats i den lilla kroppen. Det finns inget ont i den här tjejen.

 

För övrigt så avskyr jag mig själv ibland, jag ältar saker så fruktansvärt länge och nyss gick jag in och läste gamla meddelanden och slungades tillbaka till då. Arg, ledsen och frustrerad. Det får bli en promenad snart för att rensa ur det negativa och ta in lite positivt istället. Jag hoppas att allt är bra med er! ♥