Ni kan kalla mig Emmi

Det var väldigt länge sedan jag kikade in här, men jag har ärligt talat inte haft någon motivation eller ens ork till att öppna sidan. Det har hänt så mycket på så kort tid. Jag har påbörjat mitt nya liv och jag tänkte att jag skriver kortfattat om de största delarna så får ni kommentera om det är någonting ni skulle vilja läsa mer om i ett separat inlägg.

Det hela började i november (eller egentligen tidigare men det var först då jag bestämde mig för att göra min största skräck till verklighet)  
Jag valde att lämna A, vårt förhållande var för trasigt för att kunna lagas. Hur jag än lappade och lagade så gick det inte att fixa alla sår. Vi förstörde varandra, men det hela påverkade nog mest mig själv, jag kunde till slut inte andas. Jag tappade bort mig själv i ett virr varr av ansvar och anklaganden. Jag försökte dagligen vara nummer ett, försökte att alltid synas men nådde aldrig fram. Jag lät mig sänkas till botten, för att sedan resa mig och se åt en annan väg i livet. Jag tänker inte dra en vals om att det var enkelt, för det är det tuffaste jag någonsin gjort, och det absolut mest skrämmande jag varit med om. Jag slängde mig handfallet ut i ett mörker utan att ha en aning om vad som väntade. Från att ha haft en enda trygg plats i tre år till att bara lämna det gjorde mig livrädd, men vet ni vad? Jag vågade, och jag vann.

Efter separationen plöjde jag mitt liv rakt fram i 110. Jag sa upp lägenheten, sa upp mig från jobbet, fick ett annat arbete, sa upp mig för att gå tillbaka till det gamla igen. Skolansökningar, lägenhetsvisningar, jobb, möten, fest, vänner, skratt och en del tårar. Visst tusan har det kommit tusen käppar i hjulen men jag tänkte inte så mycket för allt gick så himla fort just då. Nu står jag här och väntar på besked om en, två, tre lägenheter i Norrköping, en intervju som kanske ger mig min drömutbildning och mer än så kan jag inte göra just nu, och därför kan jag nu tänka. Vad har jag gjort? Jag vågade, och jag ska inte ge upp. Jag ska vinna även här.

Millie. Hon växer så det knakar, hon liksom bara hänger med och hon får mig ibland att stanna upp och inse att detta är för oss. När jag tvivlar på allt och enbart vill bryta ihop behöver jag bara se på henne för att starta om motorn och fortsätta framåt. Hon är min verkliga drivkraft och jag tänker inte låta någonting gå åt fanders.
Annars då undrar ni kanske? Hon bor hos mig på heltid. Jag fick ensam vårdnad och A förlorade umgängesrätten tills han är friskförklarad.
Hon gick igenom en tuff separationsångest efter att hennes pappa försvann. Jag kände en enorm skuld just för att det var jag som valde detta och många gånger funderade jag på att vända tillbaka bara för att få se henne glad. Men jag visste nog innerst inne att det enbart skulle skada mig och Millie mer. Jag är glad att jag inte vände där och då, för idag är hon en helt annan Millie än tidigare. Hon är äntligen trygg.

Jag vet att det finns många som dömer mig för mycket saker, men jag gjorde ett val då jag ändrade riktning i livet; Jag ska leva mitt eget liv, gå mina egna vägar och säga det jag vill ha sagt. Göra det jag vill göra och inte ångra. För vet ni vad? Det finns egentligen ingenting som hindrar er från att leva Ert liv på Ert sätt. Jag vågade, och jag vann.

 

För att hänga med i vårt liv lite oftare kan ni följa mig på instagram: emmisplace

Glöm inte att fråga om ni undrar över någonting. Jag svarar på alla frågor som kommer in i ett separat inlägg!